Anno 2013: De 9 bästa filmerna enligt Henrik

Ännu ett år till ända, och därmed också ännu ett filmår till ända. Många filmer har hunnits med, många har missats och ett antal har ignorerats men överlag så tycker jag att filmåret 2013 har varit övervägande…okej för min del. Lite av en berg-och-dalbana skulle man kunna säga. Nio stycken riktiga höjdare har jag dock lyckats skrapa ihop så här i slutet av året och dessa tänkte jag härmed redogöra för.

(Tanken var att detta skulle vara en video från början men ibland kommer andra saker i vägen så ni får snällt läsa det i form av en enorm textvägg istället. HA!)

Som en liten amuse-bouche kommer först några runner-ups i ingen särskild ordning som inte kom med på listan men som ändå förtjänar ett visst omnämnande:

Pacific Rim (en lysande explosiv liten genrefilm som vet vad den gör, och  gör det jävligt bra! Att se denna är som att bli 12-åring på nytt)

Lovelace (en typisk biopic med ett snyggt upplägg och framlagd ur en synvinkel som man inte riktigt kunde förutsäga. Lysande skådespeleri och lysande regi)

Star Trek: Into Darkness (en väldigt värdig uppföljare till en väldigt värdig remake. Lite väl mycket fan-service kanske, men till skillnad från många andra så var det inget som förstörde upplevelsen för mig)

Och så några filmer som jag väldigt (VÄLDIGT) gärna hade velat se innan året tog slut men som snällt får vänta tills nästa år:

Big Bad Wolves (Aharon Keshales, Navot Papushado)

Afternoon Delight (Jill Soloway)

12 Years a Slave (Steve McQueen)

The Zero Theorem (Terry Gilliam)

The Wolf of Wall Street (Martin Scorsese)

American Hustle (David O’Russell)

Så without further ado… årets 9 bästa filmer!

#9. The Hunger Games: Catching Fire

Hunger Games slog igenom stort när de väl kom och med all rätt! Detta är inte din vanliga, ogenomtänkta tween-underhållning. Hunger Games-serien är en välriktad skrevspark mot allt vad cynisk reality-tv är och, som grädde på moset, är den också en fullständigt klockren sci/fi-berättelse med allt som hör genren till; samtidskritik, adrenalinpumpande action och en skådespelarensemble (Liam Hemsworth undantaget) som glänser till max.

Catching Fire lyckades dessutom ”uppa” allt som var bra med den första filmen och tona ner de mer misslyckade överföringarna som den första filmen led av. Således en perfekt tvåa i en väldigt lovande filmserie!

#8. Prisoners

Vem älskar inte en mörk, dyster och deprimerande kriminalare? Okej, det kanske inte är något för alla, men i Prisoners träffar de rätt på samtliga punkter som konstituerar en bra kriminalare. Vi får både närgången socialrealism, oförutsägbara vändningar och s.k. ”red herrings” samt (förstås) brutalt våld värdigt vilken Tarantino-rulle som helst.

Även här finner vi en skådespelarensemble som gör ett enastående jobb. De flesta (ända ner till minsta biroll) försvinner fullständigt in i sina roller och regissören och manusförfattarna har verkligen gjort ett förstklassigt jobb med att skapa en stämning som sätter klorna i en redan från början och släpper inte taget förrän när eftertexterna rullar omkring 150 minuter senare.

#7. Le passé

En film som tagit världens filmfestivaler med storm och som har stor chans att plocka hem Oscars-statyetten för ”Bästa icke-engelskspråkiga film”. I Le passé lämnas inte särskilt mycket utrymme för att andas eller för att roas, men det är likväl en film som väcker en hel del känslor som inte släpper taget förrän flera timmar efter att man har sett klart den.

Exceptionellt manus och exceptionella skådespelarinsatser, samt en tungt vägande diskbänksrealism som gör filmen närgången och obehaglig. Definitivt en film som inte lämnar någon oberörd.

#6. Oblivion

Den här filmen var jag väldigt nära att gå miste om tack vare grymt ointressant trailer som spelades om och om igen tills man var fullständigt utled. Men som tur var så tog jag mig tid, en sen kväll, att se den och det är jag väldigt glad att jag gjorde! Oblivion är en spännande och engagerande sci/fi-historia som ter sig vara hämtad ur en tidskapsel från 70-talet som nyligen upptäckt i Dino De Laurentiis källare.

Tom Cruise bevisar än en gång att han är en utav de bästa action-stjärnorna just nu, och filmen fullständigt massakrerar oss med briljant cinematografi, finurliga vändningar, dramatisk musik och klassiska sci/fi-arketyper i fräsch, men genren trogen, tappning. Ännu en film som vet precis vad den gör och gör det riktigt, riktigt bra!

#5. Stoker

En nästan irriterande välgjord själsfrände till Hitchcock’s Shadow of a Doubt, vars uppenbarelse bäst kan beskrivas som att se en makaber konstutställning tonsatt med hotfullt vackra pianoslingor och 60-talspop/rock. Park Chan-wook gör ett, i det närmaste, obefintligt manus till en obehaglig och otäckt erotisk upplevelse som gör att man smått undrar för sig själv vad i helvete man just har bevittnat (på ett bra sätt, förstås).

Det är lite svårt att sätta fingret på vad den här filmen egentligen är och det är just det som gör den så intressant. En enkel, men samtidigt mångfacetterad, psykologisk thriller som verkligen sticker ut i mängden bland årets filmer.

#4. The Conjuring

Jag har hört en hel del blandade åsikter om denna film, men till alla de som påstår att den är ooriginell och tråkig; nämn gärna någon film sedan 1970-talet där det gjorts en lika stilren och genomtänkt tolkning av ”Haunted House”-subgenren som James Wan har gjort i och med denna film! Det är klart vi har sett denna formula förut, men det innebär inte att filmen fortfarande kan vara underhållande. Den kan genrens konventioner som om den vore i sin egen bakgård och den vet hur man skildrar en spännande och skrämmande historia utan att behöva förlita sig på billiga knep i form av ”musikstingers” och shakycam.

Liksom Oblivion verkar denna hämtad direkt ur 70-talet och är ett utmärkt kärleksbrev till klassiker som Amityville Horror (1979) och The Changeling (1980). Utan tvekan en av de bättre skräckfilmerna som gjorts sedan början av 2000-talet.

#3. Gravity

En av årets mest hyllade filmer, och det är definitivt inte oförtjänt. Gravity är vacker som få och intensiv som få! Det är en sådan där film som kommer efter långa perioder av torka och rigiditet och höjer ribban med flera snäpp på samma gång. Jag skulle nog vilja påstå att det är omöjligt att slå sig ner framför Gravity och ”bara” se den. Man kan inte låta bli att ryckas med och bli så engagerad att man nästan glömmer bort att man befinner sig i biosalongen eller tv-soffan och inte i yttre rymden tillsammans med Sandra Bullock.

Glöm Life of Pi, glöm Avatar, glöm alla 3D- och IMAX-filmer som gjorts de senaste åren. Detta är filmen som kommer att definiera 3D och IMAX i framtiden. Historieberättande och visuell upplevelse i den mest perfekta symbios jag sett sedan dessa tekniker blev på modet för några år sedan.

#2. The World’s End

Teamet Wright/Pegg/Frost borde göra en film tillsammans varje år så att man alltid kan veta att man har något att se fram emot. Det sista inlägget i den inofficiella Cornetto-trilogin är helt och hållet on par med sina föregångare, och jag vågar nog till och med säga att denna är bättre! Det är åtminstone min favorit av de tre.

Det är en minst lika intressant blandning av genrer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz var, naturligtvis innehållande en stor portion svart humor också, och om inte Edgar Wright redan bevisat vilken mästare han är på att skapa snygga och finurliga genreblandningar till filmer så gör han det definitivt genom denna!

#1. Before Midnight

Jag hade inte sett de två föregångarna till denna film när jag först hörde talas om den och det är ju inte särskilt smart att påbörja en trilogi från sista filmen. Så jag såg dem, jag imponerades, jag berördes och jag kunde klart konstatera att de var två utav de bästa romantiska dramer jag någonsin sett. Before Midnight håller definitivt den känslan vid liv. I en genre som är allvarligt besmittad av ”Hollywood-sockervaddsmörighet” så sticker Richard Linklaters filmer ut som realistiska och jordnära utan att för den sakens skull vara mindre romantiska.

I denna får vi en skildring av hur även de starkaste relationer kan sättas på prov, på ett sätt som jag tror att de flesta kan relatera till. Ethan Hawke och Julie Delpy är fullständigt sublima i huvudrollerna och allt detta, tillsammans med hur pass välskrivet och väl utfört manus filmen har, gör att Before Midnight blir den allra bästa av alla filmer jag sett under året 2013.

Det var allt från mig på ett litet tag. Munväder Film kommer att ta en kort säsongspaus för att sedan återvända någon gång under vintermånaderna 2014. Till dess är jag helt säker på att det kommer dyka upp blogginlägg, podcasts och kanske en och annan specialare som kan förgylla er tillvaro.

Ha ett gott nytt år, alla trogna (och otrogna) lyssnare/läsare/tittare där ute!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s